Hassan och Hussein är tvillingpojkar födda i en by i norra Tadzjikistan. Båda två föddes med CP p.g.a. hjärnskada under födseln och har svåra fysiska handikapp. Större delen av sina första år tillbringade de hemma eftersom det inte fanns någon hjälp att få för handikappade barn där de bodde. När en lokal förskola för handikappade barn öppnade började deras mor ta pojkarna de sex kilometrarna hemifrån till gruppen.
De var så förtjusta över att vara med eftersom det var första gången de lämnat hemmet för att gå i skolan. Pojkarnas ögon lyste och de var hänförda när de kom fram. De var lite rädda i början då de fruktade att de skulle till en ny läkare. Men när de kom in på skolan fanns där dockor och marionetter framme. De log av glädje. De var jätteglada över att se barn, lärare och leksaker i rummet. Trots att de inte varit med andra barn tidigare var de förtjusta över att leka med sina nya vänner. Hussein kunde krypa och tog sig lätt själv fram till leksakshyllan. Eftersom han var aktiv och pratsam ställde han många frågor. Hassan har ett svårare handikapp så hans lärare tog honom i knäet och hjälpte honom att vara med. Det han tyckte bäst om var att leka med händerna i en skål med bönor.
De kom två gånger i veckan utan att försumma en enda gång vare sig det regnade, snöade eller solen sken! Deras mor och syster bar pojkarna de sex kilometrarna fram och tillbaka men vartefter de växte blev det en allt större utmaning. Så småningom sparade familjen ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa ett par plastsittvagnar i basaren så de kunde skjutsa tvillingarna till skolan. Av kärlek framhärdade modern i att ta dem till gruppen trots dåliga vägar och kyla.
Inom 6 månader kunde Hassan sitta själv. Även om han var ganska blyg först blev han alltmer socialt medveten och började interagera med andra barn. Hussein började långsamt ta sina första steg med hjälp av en lokalt tillverkad gåstol. Han älskade att prata under lektionerna och blev t.o.m. lite olydig.
Olyckligtvis kom den dagen när de dåligt gjorda plastsittvagnarna började bli utslitna. De klarade helt enkelt inte de leriga vägarna fulla med gropar. Hassan och Hussein blev ju också så småningom för stora för de små vagnarna så de fick stanna hemma utan att kunna komma till gruppen. Familjen visste inte vad de skulle kunna göra härnäst. Modern frågade om vi kunde göra något. Kanske kunde vi skaffa rullstolar till pojkarna eller skicka hem en lärare till dem? Emellertid ville hon inte bara att pojkarna skulle slippa stanna hemma utan också att de skulle kunna vara med andra barn. Det behövdes alltså rullstolar.
Pojkarna hade inte varit med på våra tidigare listor över rullstolsutdelning och vi var besvikna över att de inte kunde få några stolar. Vi frågade då om det fanns några överblivna stolar och som svar på våra böner fick vi reda på att det fanns tre stycken och två av dem var precis rätt storlek för Hassan och Hussein! Pojkarna mättes och kollades av Operation Mercys personal och väntade sedan på att deras nya stolar skulle anlända. Pojkarna var begeistrade över att få sina nya "hjul" och fadern jämnade ut en del av "havlin", gården, framför huset där den var ojämn och lerig. På leveransdagen anlände två splitternya rullstolar och ställdes in för dem. Stolarna sattes snart fart på när pojkarna några dagar senare med entusiasm rullade iväg till skolan. De var så upphetsade över att återförenas med sina vänner och lärare. Både Hassan och Hussein sitter numera stolt i sina stolar med ett stort leende i ansiktet, glada eftersom de nu kan gå i den förskolegrupp de älskar!
